En kolumn om språk (Kolumni eräistä kielistä)

Först jag säger förlåt. Min svenska är inte särskilt bra, men jag vill använda svenska för den här texten. Det bara passar så bra.

I gymnasiet deltog jag i några speciella kurser på veckosluter. Deltagarna var finska gymnasieelever, nästan alla lärare var finska. Men en av eleverna talade inte finska. Hen gick IB-gymnasiet på engelska i Helsingfors och talade engelska nästan som modersmål.

När den IB-eleven var där, lärde de finskspråkiga lärarna på engelska. När klasserna var slut och vi hade fritid, brukade vi spela spel. När den IB-eleven var där, spelade vi alltid på engelska. Jag tyckte att det kände konstig (jag är inte så bra med engelska, men också för andra orsaken). Det fanns tio eller mer finska personer och en som inte kunde tala finska, och alla måste tala engelska.

Den IB-eleven är en invandrare, men inte en fattig flykting eller en annan stereotypisk person. Hen deltog tävlingarna i skolämnen, fick priser i dem och jag vet att hen gick till Aalto universitet. Det är ganska troligt att hen ska vara framgångsrik i sitt liv, bli sakkunnig i sin bransch, kommer att ha bra jobbet. Och kommer inte att lära sig finska.

Jag är inte en nationalist. Men det känner ju konstig att personer kan bo helt sitt liv i Finland och inte tala finska (eller svenska). Och vi finskspråkiga borde tala engelska när vi träffar dem. Varje gång. För ett helt liv.

Vi som går finskspråkiga skolor måste studera svenska. (Jag hatar inte 'pakkoruotsi', det här är bara ett faktum.) Men det finns människor som inte måste studera varken finska eller svenska. Jag vet inte om det är fel. Men jag vet att det är konstig.